SLU test bekräftar: Repello skrämmer råttor

– Det här är första gången vi kunnat visa vetenskapligt validerad effekt i praktiska tester på vilda råttor, säger Örjan Johansson, professor i teknisk akustik vid Luleå Tekniska Universitet (LTU) och en av forskarna bakom tekniken.

Råttproblemen växer i många svenska städer, samtidigt som användningen av råttgift begränsas av hårdare regler och miljöhänsyn. Fastighetsägare och villaägare står inför utmaningen att kontrollera skadedjur utan att skada miljön eller riskera husdjurens säkerhet. Mitt i denna utmaning väcker en ny svensk uppfinning uppmärksamhet: Repello, en råttskrämma baserad på högfrekvent ljud. Till skillnad från traditionella ultraljudsapparater – som ofta ifrågasatts för bristande effekt – bygger Repello på faktiska varningssignaler från råttornas eget “språk”.

En ny vetenskaplig fältstudie utförd vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) och LTU (Luleå tekniska universitet) visar att dessa specialutformade ljud kan utlösa råttornas reflexmässiga rädslebeteende och få dem att fly området. Resultaten pekar mot en giftfri och icke-dödande metod att hålla gnagarna borta – något som gör Repello högst intressant för både miljömedvetna konsumenter och skadedjursexperter.

Bakom tekniken: forskarsamarbete mellan SLU och LTU

Bakom den nya tekniken står två svenska universitet med kompletterande expertis. Örjan Johansson, professor i teknisk akustik vid LTU, har tillsammans undersökt hur ljud kan påverka djurens beteende. Johansson har över 20 års erfarenhet av att studera hur ljud påverkar både människor och djur, och Blom bidrar med kunskap om vilda djurs beteenden. Deras samarbete är en del av en större forskningssatsning inom bioakustik, där man undersöker hur olika arter – från gnagare till insekter och marina däggdjur – reagerar på ljudstimuli. Faktum är att forskargruppen tidigare studerat undervattensljud och sett hur fiskars rörelsemönster kan förändras av buller. Den insikten inspirerade dem att prova liknande principer på marklevande skadedjur.

En gnagare står i fokus: brunråttan (Rattus norvegicus) – den art som utgör i princip alla vilda råttor i Sverige. Brunråttan är anpassningsbar och trivs i urbana miljöer som källare, avlopp och sophus. Där orsakar de skador på byggnader och livsmedel, och sprider sjukdomar. Samtidigt begränsas användningen av kemiska bekämpningsmedel; EU har börjat fasa ut råttgift på grund av dess långsiktiga effekter på ekosystem och grundvatten. Behovet av nya lösningar är stort, och just här möts SLU:s och LTU:s kompetenser. Tillsammans ställde de frågan: Kan vi använda råttornas eget varningssystem emot dem för att skrämma bort dem – utan fällor eller gifter?

Svaret växte fram genom fem års forskning i labbet i Luleå, som började med ett högst praktiskt problem. Örjan Johansson fick själv råttor i källaren hemma och testade då allt från gift och fällor till kommersiella ultraljudsskrämmor – utan framgång. “Jag testade flera modeller men ingen fungerade. Som forskare i akustik blev jag nyfiken på varför – och upptäckte att de byggde på helt fel principer,” säger Johansson. De flesta enkla ultraljudsskrämmor sänder ut en monoton ton som djuren snabbt vänjer sig vid. Johansson och kollegorna förstod att en annan angreppsvinkel krävdes: att imitera råttornas egen kommunikation i stället för att bara försöka störa dem med oljud.

Varningssignaler triggar råttornas flyktreflex

Forskarlaget fokuserade på ett alarmläte som råttor använder sinsemellan. Råttor kommunicerar med ultraljud – frekvenser långt över mänsklig hörsel – och i akuta fara-situationer börjar de gnissla tänder på ett speciellt sätt. Detta tandgnissel är ett kort, vasst ljud (>50 kHz) som signalerar livsfara till artfränder. Johansson och hans kollegor insåg att just detta ljud fungerade som råttans naturliga ”varningsrop” i flocken. Genom att analysera och rekonstruera tandgnisslets frekvensmönster i laboratoriet kunde de designa en konstgjord ljudsignal med samma karaktär.

“Vi har utvecklat ett sätt att simulera akuta hot genom ljud för råttan. Det handlar inte om volym, utan om att påverka det undermedvetna med rätt typ av signaler så att råttan flyr,” förklarar Örjan Johansson

Det högfrekventa ljudet är alltså utformat för att ”tala råttans språk” och trigga en instinktiv rädsla. När en råtta hör larmsignalen aktiveras omedelbart de delar av hjärnan (det limbiska systemet) som styr rädsla och flyktbeteende. Reaktionen är reflexmässig – råttan flyr utan att först medvetet analysera situationen.

Till skillnad från enklare ultraljudsapparater som sänder ut en enda ton, består Repellos signal av varierande och oregelbundna frekvensmönster. Ultraljudsfrekvenserna sträcker sig från ca 20 kHz upp till 85 kHz, alltså både ultraljud och så kallat hypersoniskt ljud över 65 kHz. Toppnivåerna ligger över 100 dB på en meters avstånd – ungefär lika högt som en motorsåg – vilket motsvarar de ljudstyrkor råttor själva kan åstadkomma när de varnar varandra. Signalen pulserar i korta svep, precis som tandgnisslandet, för att ge ett mer naturtroget intryck.

“Det handlar om att lura hjärnan att tro att något farligt närmar sig, utan att det faktiskt sker. Till skillnad från enklare elektroniska avskräckare, som djur ofta vänjer sig vid, är dessa signaler designade för att skapa en reflexmässig reaktion,” säger Örjan Johansson.

Forskarna beskriver metoden som en bioakustisk skrämselsignal – man utnyttjar råttans eget kommunikationssystem i stället för att bara försöka överrösta det. För råttorna framstår ljudet plötsligt som om en artfrände skickat ut ett allvarligt varningsrop, vilket lurar dem att tro att en akut fara är närstående. Resultatet? På bråkdelar av en sekund utlöses en panikartad flyktreaktion i flocken.

Fälttest visade dramatisk effekt

För att se om tekniken fungerar utanför laboratoriet genomfördes ett fältförsök i Göteborg. I källarutrymmen i ett flerbostadshus, där en vild råttpopulation redan etablerat sig, installerade forskarna Repello-enheter och infraröda videokameror. Kamerorna övervakade råttornas gångar och öppningar dygnet runt under totalt tre veckor. Testet delades in i tre tydliga faser:

1. Baslinje (förtest): En vecka utan ljud, där råttornas normala aktivitet filmades och mättes som referens.

2. Exponering (testperiod): Påföljande vecka aktiverades Repello-enheterna och utsände sina högfrekventa larmsignaler.

3. Eftereffekt (uppföljning): Därefter stängdes ljudet av, och forskarna fortsatte övervakningen ytterligare en period för att se om och när råttorna vågade sig tillbaka.

Ett av testområdena i källaren i Göteborg där forskarna installerade ljudenheter och IR-kameror. Kamerorna övervakade råttornas rörelser i gångar och öppningar för att mäta förändringar i aktivitet under testperioden.

Redan under det första dygnet med ljud märktes en tydlig skillnad. “Resultaten var entydiga. När ljudet aktiverades försvann råttorna omedelbart från området – och de återvände inte ens när ljudet stängts av,” rapporterar forskarna. Videomaterialet visar hur råttor som närmar sig ljudkällan plötsligt tvärstannar, hoppar bakåt och rusar i panik tillbaka in i sina gömställen. I vissa fall kunde man också se frysbeteende – råttor som stelnar till orörligt av skräck, precis som de kan göra vid plötsliga hot i naturen. Beteendeförändringarna var dramatiska: råttorna undvek helt de områden där ljudet ljöd, till och med efter att apparaten stängts av.

IR-kamerabilder från fälttestet visar hur en råtta som först närmar sig ljudkällan plötsligt reagerar, vänder och flyr. Efter att skrämman aktiverades uteblev all fortsatt aktivitet i området.

Mätningarna av råttornas aktivitet bekräftade intrycket från videofilmerna. I de utrymmen där Repello var aktiv sjönk antalet råttobservationer till nära noll. Under baslinjeveckan registrerade kamerorna exempelvis 52 råttpassager i en källarkorridor – men under ljudexponeringen samma tid sjönk siffran till 3, en minskning med 94 %. I ett annat utrymme, en skrubb, gick observationerna från 8 till 0 (100 % minskning). Det tredje testutrymmet, ett rum, minskade från 9 till 1 observation (−89 %). Samtidigt behöll ett kontrollområde utan ljudpåverkan sin normala aktivitetsnivå, vilket understryker att det var just ljudet som gjorde skillnaden.

Forskarna noterade dessutom att råttorna ändrade sina rörelsemönster. Under ljudperioden undvek de tidigare vanliga gångvägar och rörde sig mer hastigt och planlöst om de hamnade nära en aktiv enhet. Inga råttor bosatte sig eller stannade kvar inom räckhåll för ljudet – de flydde reflexmässigt och området förblev tomt. Intressant nog höll sig råttorna borta även efter att ljudet tystnat: “Under eftereffektsveckan noterades fortsatt låg aktivitet, vilket tyder på att ljudpåverkan haft en stark initial effekt och att denna effekt kvarstår även efter att ljudet upphört,” skriver forskarna i rapporten. Det tycks alltså som att råttorna lärde sig att området var farligt och fortsatt undvek det en tid, trots att hotet (ljudet) inte längre fanns där.

Detta är första gången i Sverige som en elektronisk råttskrämma testats vetenskapligt på en etablerad vild råttpopulation i fält. Resultaten betecknas som ett genombrott av forskarna, eftersom man nu för första gången kunnat dokumentera en nästan total beteendeförändring hos råttor utan att ta till varken fällor, gift eller dödliga metoder.

“Forskarna beskriver resultaten som ‘en kraftig minskning av aktivitet’ och framhåller att detta är första gången en ljudbaserad metod visat mätbar effekt på en vild population av brunråtta i fält,” rapporterade SLU i sin sammanfattning.

Effekten var så tydlig att forskarna själva föreslår att ljudskrämman kan bli ett värdefullt komplement i framtidens integrerade skadedjurskontroll. “Resultaten tyder på att denna typ av skrämmare skulle kunna vara ett effektivt verktyg i integrerade bekämpningsstrategier mot brunråtta i urbana miljöer,” konstateras det i studierapportens slutsatser.

Värt att notera är att inga negativa effekter sågs på andra djur i omgivningen under testet. Ljudfrekvenserna ligger visserligen över vad människor kan höra, och även husdjur som hundar och katter påverkas inte av just dessa ultraljud. Under fältförsöket sågs heller ingen påverkan på exempelvis fåglar – råttorna är särskilt känsliga för just dessa signaler. Detta understryker metodens selektivitet och miljövänlighet: man kommer åt skadedjuren utan att störa andra arter eller ekosystemet.

Från forskning till produkt: så blev Repello verklighet

Den lovande forskningen har inte stannat i laboratoriet. Tack vare samarbetet mellan universitet och entreprenörer i Luleå har tekniken omsatts i en kommersiell produkt. Repello är namnet på den svenskutvecklade råttskrämman som bygger på den patenterade ljudtekniken. Företaget Repello AB bildades 2023 i Luleå med målet att göra forskningsresultaten tillgängliga för allmänheten. Professor Örjan Johansson själv har varit djupt involverad i utvecklingen av apparaten, som lanserades för konsumenter i augusti 2025.

En Repello-enhet är en kompakt vit apparat, ungefär i storlek med en nattlampa, som enkelt kopplas in i ett vanligt eluttag. Därifrån täcker den upp till cirka 40 m² yta med sina ultraljudssignaler. För större utrymmen kan flera enheter användas i samverkan. Till skillnad från många billiga ultraljudsprodukter som ofta finns på marknaden, varierar Repello ständigt sina frekvenser och ljudmönster så att råttorna inte kan vänja sig. Tekniken kombinerar frekvenser i intervallet ~20–65 kHz (ultraljud) med ännu högre, hypersoniska toner över 65 kHz, långt utom hörselräckvidd för människor. Apparaten är också helt giftfri och påverkar inte elektronik eller människor, vilket gör att den säkert kan användas i hem, garage, krypgrunder och andra utrymmen där råttor ofta ställer till problem.

Bara att koppla in Repello i ett eluttag – enheten skyddar upp till 40 m² mot råttor och möss med vetenskapligt testad ultraljudsteknik.

Sedan lanseringen har intresset för Repello varit stort. Under de första månaderna såldes tiotusentals enheter i Sverige, och produkten har uppmärksammats i riksmedia som SVT, TV4 och Sveriges Radio. Att en råttskrämma plötsligt skulle bli teknikhöstens snackis var kanske oväntat, men det speglar både problemets omfattning och lösningens attraktivitet.

Repello beskrivs som världens första råttskrämma med dokumenterad effekt i oberoende tester från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) – en kvalitetsstämpel som tidigare saknats i denna produktkategori. Faktum är att många husägare tidigare känt skepsis mot ultraljudsskrämmor, just för att det funnits få vetenskapliga bevis. Med SLU:s studie i ryggen har Repello nu en unik tyngd och trovärdighet på marknaden.

Företaget bakom produkten planerar redan för framtiden. En modell anpassad för större fastigheter och professionellt bruk väntas lanseras, liksom smarta uppkopplade versioner där man via en app kan följa råttaktiviteten i realtid. Samtidigt har återförsäljare visat intresse – till exempel ska elektronikkedjan Elon börja sälja Repello i sina butiker, vilket tar tekniken från nischad e-handel till bred detaljhandel. Allt detta tyder på att forskningsprojektet inte bara resulterat i en produkt, utan lagt grunden till ett helt nytt segment inom skadedjurskontroll.

Mot en giftfri framtid i skadedjursbekämpningen

Det framgångsrika fälttestet vid SLU ses som ett bevis på att hållbara, giftfria lösningar kan vara högst effektiva – i vissa fall mer effektiva än traditionella metoder. EU:s skärpta miljökrav och förbud mot många rodenticider (råttgifter) i flera länder skapar ett starkt incitament att hitta alternativ. Samtidigt ökar råttpopulationerna i städer; saneringsbolag uppskattar att antalet saneringar i Sverige ökat med över 30 % de senaste fem åren. I det ljuset kommer Repellos teknik i precis rätt tid. Genom att ersätta gift och fällor med akustiska signaler minskar risken för oavsiktlig skada på andra djur och människor, och man undviker att förgifta miljön.

“Att använda högfrekvent ljud som avskräckningsmetod har flera potentiella fördelar. Det är en icke-invasiv lösning som inte kräver användning av gifter eller fällor, och därmed minskar risken för oavsiktlig påverkan på människor, husdjur och andra djur,” skriver Örjan Johansson i sin rapport.

Studien från SLU och LTU understryker också att ljudbaserad råttbekämpning lämpar sig bäst som en del av en integrerad strategi. I praktiken innebär det att ljudskrämmor som Repello kan kombineras med andra åtgärder – t.ex. tätning av byggnader, god sophantering och övervakning – för att uppnå långsiktig kontroll. Tekniken kan få råttorna att ge sig av, men för att hålla dem borta kan det krävas att man samtidigt gör miljön mindre attraktiv för dem.

Forskarna rekommenderar vidare studier, bland annat längre tester för att se om råttorna kan vänja sig över tid eller om de söker nya vägar in. Hittills tyder dock allt på att effekten står sig åtminstone kortsiktigt – råttorna i Göteborg valde att hålla sig borta i flera dagar efter ljudet stängts av.

Att råttor flyr hals över huvud av ett ljud är inte bara ett kuriöst laboratoriefenomen, utan nu ett dokumenterat faktum i fält. “Råttor är de första djuren där vi kan visa vetenskapligt validerad effekt i praktiska tester,” konstaterar Örjan Johansson, och syftar på att man äntligen lyckats bevisa ljudmetodens verkan utanför labbet. Forskarlaget ser möjligheter att vidareutveckla liknande tekniker för andra skadedjur.

Tidiga försök har till exempel indikerat reflexmässiga flyktbeteenden hos myggor som utsatts för art-specifika ljudsignaler, liksom hos säl vid störande undervattensljud. Om dessa spår leder vidare skulle framtidens skadedjursbekämpning kunna omfatta en arsenal av artspecifika ljudbaserade “skrämmor” – ett sorts akustiskt försvar – som alternativ till kemikalier.

Ur ett bredare perspektiv visar Repello-historien hur tvärvetenskaplig forskning kan lösa ett gammalt problem på ett nytt sätt. Genom att kombinera kunskap om djurens beteende (etikologi) med högteknologisk akustik har svenska forskare och ingenjörer banat väg för en mer human och miljövänlig skadedjurskontroll.

“Vår ljudteknik kan skapa helt nya möjligheter för att hålla skadedjur borta utan att använda gifter eller orsaka onödigt lidande,” säger Örjan Johansson, och sammanfattar därmed kärnan i visionen. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning kan vi stå inför ett paradigmskifte där gift och fällor successivt ersätts av smart teknik som lurar skadedjuren på flykten. Med Repello och dess bakomliggande forskning har ett viktigt steg tagits mot den framtiden – där vi skyddar våra hus och städer utan att skada naturen.